Om oss – Elle, Trombi, Ed & Boss

Elle kallas jag. Bor med tvåbenta sambon Sammy och de fyrbenta vännerna Trombi (till finare ”Windedos Timberland”) och lilla Ed (till finare med prefixet ”Kelliegårdens”).

20140119_135054_2Fick min första vovve Fixus 1987 och är nu inne på min fjärde egna. Har haft 2 stycken Flattisar men har gått över till vallande raser. Med min första hund provade jag på det mesta och tävlade i agility och lydnad. Tävlade agility från 1988 till 1993 då vi tyvärr var tvungna att sluta p.g.a. hälta som ibland uppkom efter träning/tävling. Fixus vägde 35 kg så kanske inte så konstigt om kroppen inte höll för agility längre. Han levde sedan ett aktivt sällskapsliv ända tills han somnade in 12 år gammal. Köpte min andra flat 1996 och hade även tänkt tävla med honom men tyvärr hade han medfödda allvarliga hjärtfel och blev dessutom en mastodont hund med en mankhöjd på 70 cm och en vikt på 46 kg så det var inte alls något läge för hård fysisk ansträngning. Han blev en ren sällskapshund och levde tills han blev 10 år.

Trombi

Efter ett långt uppehåll från det aktiva hundtränandet så var det dags att se sig om efter en annan ras. Jag hade varit sugen på Border Collie länge men kände inte att jag ville lägga så mycket tid på vallning så jag fick tips från min kompis Nina om att titta på Aussie, en hund som var precis som en Border Collie bara det att den inte behövde valla… En beskrivning som inte visade sig stämma exakt när jag gjorde närmare efterforskningar…men oj vad jag fastnade för rasen så en Aussie fick det bli!

DSC_2203_edit0_1Trombi är född 2004 och tävlade när han var aktiv i agility klass 3, nu för tiden är han en lycklig pensionär. Började med lydnad men se det var inget som denna speciella herre tyckte var skoj men spår, sökövningar samt Agility äääääälskar han.

Han var en explosivt snabb Aussie i början av sin karriär och kunde hävda sig bra i klasserna tidsmässigt. Kunde kanske gått lite bättre om han inte allt som oftast använt balansbommen som trampolin på tävling och om han suttit kvar lite längre i starten 😉

När han var inne på sin tredje agilitysäsong, 2008, så var han i topp tävlingsmässigt. Han konkurrerade bra med de snabbaste hundarna och knep två cert i agilityklassen. Jag hade dock under året märkt att han markant sänkt farten i slalom och undrade lite vad det kunde bero på men tänkte att han kanske bara inte gillade det…

När vi i december 2008 var på Stockholmsmässan och tävlade märkte jag att han tog sats så mycket inför hopphindrena och hans tider räckte inte alls till. Tänkte att det kanske var den stumma mattan men under vinterna märkte vi att han började krumma med ryggen till och från och när våren kom så började ha ta sats väldigt mycket när han skulle hoppa.

Åkte runt till diverse veterinärer och röntgade och klämde igenom honom och fick allt från diagnos HD till diskbråck till ryggproblem L7-S1. Alla diagnoser ställdes utan att någon röntgenplåt visade på detta…

Endast 5 år gammal så fick Trombi i princip sluta träna och tävla och istället rehabba och äta antiinflammtoriskt. När han verkade bra tävlade vi någon tävling men symtomen kom snabbt tillbaka så vi föreberedde oss för en pensionering från agilityn. Då plötsligt fick vi tips om att gå till en kiropraktor som enbart fokuserade på ryggen.

Utan någon större förhoppning gick vi dit och döm om vår förvåning när resultatet visade sig omgående!

För att göra en lång historia kort så visade det sig att Trombi har små låsningar på två ställen i ryggraden och med ett litet tryck så släpper dessa och obehaget försvinner. Det är som för oss människor – en del påverkas jättemycket av t.ex. en muskelknuta medans andra kan köra på som vanligt och knappt känner något. Trombi är en väldigt känslig hund – ett barr i byxan och hans slutar gå – så att han reagerar över något som detta är inte alls konstigt.

Efter några år av konstant koll på hur Trombi hoppar så kan jag säga att det är ganska vanligt bland agilityhundar att de har lite känningar i ryggen. Det är relativt enkelt att se när de inte hoppar ordentligt och visst kan det ha andra orsaker men med dagens höga hinder och omöjliga landningsvinklar så är det nästan mer otroligt att en hund inte skulle få problem med ryggen.

DSC_2031_edit0_1

Vi har i alla fall fortsatt gått till kiropraktorn regelbundet och jag masserar även hans rygg kontinuerligt.

Första två åren efter problemen med ryggen uppdagades tränade vi inte speciellt mycket alls men under 2013 så började vi träna lite mer och det visade sig genom att vi satte fler nollor än vi någonsin gjort under en säsong! Tompan 9 år liksom!

Jag är så otroligt glad att vi kom tillrätta med ryggproblemen och att det blev bättre och bättre och att Trombi blev så lycklig och glad och kunde avsluta sin agilitykarriär på banan som en pigg och fräsch 10-åring!

Ed

Vår andra vovve Ed är en Border Collie född 2009 som kommer från Kelliegårdens kennel. Han kallas för ”lilla Ed” vilket kanske är lite missvisande då han är närmare 60 cm i mankhöjd samt har en matchvikt på 24 kg…

Ed är min första Border Collie och OJ vilken skillnad mot för alla tidigare hundar jag haft! Han gör verkligen ALLT för mig och går att ha med sig lös överallt och har ett suveränt hundspråk!

Han tävlar i Hopp- och Agilityklass 3 och är Svensk Agility (Hopp) Champion..

Vi har även fixat ett första pris i lydnadsklass 1 och momenten upp till lydnadsklass 3 är intränade. Dock så är det väldigt svårt att få den lille vovven att vara fokuserad på lydnad när vi åker till brukshundklubbarna – allt han gör är att titta efter en agilityplan…

DSC_0824_1Vi har lite oregelbundet träffat dom ulliga fåren under åren men då Ed har lindriga benpålagringar på armbågarna så har jag valt att lägga mer tid på agilityn och lydnaden istället för vallningen. Eftersom han aldrig kommer gå i avel så känns det inte lika viktigt med att prestera på vallhundsprov/valltävlingar. Han är dock jättefin i hagen och flera av hans kullsyskon har godkända vallhundsprov.

Ed har alltså 1:or på armbågarna, lindriga benpålagringar som var mogna vid röntgen som jag gjorde när han var drygt 1 år. Mogna betyder att redan var förbenat brosk och veterinären kunde inte se någon ytterligare broskbildning. Den veterinär jag pratade med trodde detta var något som utvecklats vid tidig ålder då Ed växte fort och är väldigt stor.

Samtliga Eds helsyskon är armbågsröntgade, samt en drös med halvsyskon, och samtliga har fina armbågar utan anmärkningar. Vi har inte märkt av armbågarna förrän vintern 2015 då han plötsligt blev halt. Röntgen visade artros och vi har sedan dess givit alla slags tillskott man kan för lederna och tränat ytterst sparsamt med agility. Han har sedan februari-april 2015 inte haltat vid något tillfälle så vi hoppas att detta är en lagom nivå och att vi kan fortsätta med agilityn på en ”hobbynivå” och åka på lite tävlingar i närheten.

Att vara på Agilitytävling är bland det BÄSTA Ed vet och det är mest matten som tappar formen med lite träning så till 2016 års säsong så får jag sjutton mig börja löpträna lite!

DSC_1612_1

 

BOSS

2015 har jag och min mamma tillsammans köpt Sheltien Humlebyns Boston – till vardags kallad Boss. Tanken är att han ska bli en liten agilitystjärna och säkerligen köra ett lydnadspass eller två. Boss kommer bo hos min mamma men tränas av mig.

Boss 9 veckor

// Elle

Annonser